Prydliga trädgårdar, skorna utanför dörren och rökfritt på bykaféet. Det är några synliga spår som grekiska återvändare burit med sig efter sina år som arbetskraftsinvandrare i Sverige. I en nyutkommen bok skildrar sociologerna Gunnar Olofsson och Thomas Thomell en bys dramatiska historia och bybornas livsöden i exil.

I mitten av 1960-talet utvandrade stora skaror fattiga greker till industrierna i norra Europa som skrek efter arbetskraft. Många hamnade i Tyskland men mellan 25 000 och 30 000 lockades till Sverige. Ett hundratal av dess kom till småländska Lessebo utanför Växjö och fick jobb inom pappers- och glasindustrin.

Gemensamt för just den här gruppen var att de flesta kom från byn Gavra norr om Thessaloniki. Men hur hade byn format deras livsvillkor och hur såg rörligheten ut?
Med hjälp av livshistorier, intervjuer och enkäter har professor Gunnar Olofsson, Linnéuniversitetet i Växjö, och sociologen och tidigare föreståndaren för Kavallahuset i Aten (ett gästhem för forskare och konstnärer ägt och drivet av Svenska Atheninstitutet), Thomas Thomell, skildrat bybornas dramatiska historia, vad som drev dem att lämna sin by, hur det gick för gruppen som kom till Småland och vad de bar med sig tillbaka efter tiden i exil. Resultatet presenteras i boken Gavra – historien om en by och dess invånare.

Uppföljning med grekiska kollegor

De två forskarna har följt Gavraborna under lång tid. Thomas Thomells kontakt daterar sig tillbaka till 1960-talet då han, som en av landets första invandrarkonsulenter, arbetade i Växjö. Gunnar Olofsson kom i början av 1970-talet att vid Lunds universitet bli handledare för Thomell som studerade sociologi och gjorde en studie kring grekiska arbetare i Lessebo.

Fram till 1999 var kontakterna mellan sociologerna och Gavraborna sporadiska men efter det har arbetet med att följa upp grekerna pågått. Under åren har de själva och med hjälp av grekiska kollegor intervjuat drygt 20 återvändare. Ett hundratal bybor har besvarat frågor om uppbrottet, migrationen och återkomsten till Grekland.

– Vår ambition var att använda livshistorier för att analysera Gavrabornas migratoriska erfarenheter.

Tre gånger har byn tömts på sina invånare. Och tre gånger återuppstått. Den senaste gången med hjälp av återvändare från bland annat Sverige.

– Vi skildrar hur 1900-talets stora omvälvningar, från revolutioner, folkutbyten, krig och inbördeskrig till urbanisering, utvandring, militärkupp och demokratisering, direkt har format denna bys historia och byinvånarnas livsöden, säger Gunnar Olofsson.

Fyra av fem Gavrabor lämnade byn under 1960-talet och sökte sig antingen till någon av de grekiska storstäderna eller utlandet. Skälen att lämna byn var gemensamma: fattigdom, brist på pengar och politisk förföljelse.

Tre olika livsbanor

Gavraborna som hamnade i Lessebo kom mellan 1964 och 1967, en kort töperiod då även politiskt aktiva kunde få pass och innan militärkuppen satt stopp för utvandring. De flesta var i åldern 25-35 år, gifta och hade arbetat i jordbruk eller tobaksodling.

– Syftet med emigrationen var detsamma som när svenskarna utvandrade till Amerika. Man ville få det bättre ställt ekonomiskt och ge barnen en bättre framtid. Målet var att jobba ihop tillräckligt med pengar för att kunna återvända för att starta ett företag, köpa hus och ge barnen en utbildning.

I materialet kan forskarna urskilja tre grupper utifrån hur deras livsbana blev. Den minsta gruppen var prövarna som bara arbetade ett kort slag och sedan återvände för gott. Återvändarna stannade i Sverige i 7-15 år tills de sparat tillräckligt för att återvända och förverkliga de mål de haft med emigrationen. Den största gruppen var stannarna som blev kvar hela sitt arbetsliv och ofta också efter pensioneringen.

Bokens fokus ligger på återvändarna, som utgör en tredjedel av gruppen, och de som stannat hela sitt yrkesliv i Sverige.

– Arbete var skälet till att de kom till Sverige, det kom också att forma deras liv. De hade ofta det tyngsta och sämst betalda industriarbetena men för den som upplevt tobaksarbete i Gavra var industriarbete i Sverige lätt. Många hade också extrajobb som städare för att snabbare få ihop till startkapitalet som gjorde att man kunde återvända, säger Gunnar Olofsson och berättar om människor, särskilt kvinnor, han träffat i Gavra med kroppar märkta av för mycket arbete.

Med hälsan som insats

Det hårda arbetet syns i statistiken över hälsoläge och förtidspensioneringar. Men även i inkomster. De grekiska männen hade 25 procent lägre lön än motsvarande svenskar. För kvinnorna var det tvärtom. De hade 15-20 procent högre lön än svenskorna. Männen jobbade i branscher med lägre lönenivå och mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Kvinnorna jobbade längre dagar och ofta också med extrajobb. Sysselsättningsgraden var också högre än bland svenska kvinnor.

Livet i Lessebo blev, något förenklat, ett byliv i återvändarperspektiv.

– En del fick vänner bland grannar och arbetskamrater men för många var språket en barriär. Vissa engagerade sig också i svenskt föreningsliv genom facket eller politiska organisationer, säger Gunnar Olofsson.

Nya referenspunkter och vanor

Efter 1975 blev det åter möjligt för Gavraborna att resa tillbaka till sin by. Åren i Sverige syntes både i det yttre och i människors värderingar.

Till de yttre, synliga för alla som besöker byn, kan hänföras de så kallade återvändarpalatsen, stora, välbyggda hus med välklippta gräsmattor och blomsterrabatter. På bykaféet har man inrättat en rökfri zon och i hemmen syns prydnadsföremål från glasbruken, Ikeamöbler och förväntan att gäster tar av sig skorna inomhus.

Exilen har även gett återvändarna nya referenspunkter och erfarenheter. Den paternalistiska myndighetstraditionen har blivit främmande för dem.

– De förväntar sig att bli lyssnade på i sjukvården, korrekt och lika behandlade av myndigheter och saknar nummerlapparna på banken. De reagerar också på gåvo- och korruptionstraditionen.

– Men emigration innebär också att värderingar, sedvänjor, språk och syn på samhälle och kultur frysts såsom de var när man lämnade byn, påpekar Gunnar Olofsson.

Det nya bedömdes utifrån byns perspektiv, ett perspektiv som inte utmanades eller motarbetades av de sociala miljöer man levde inom i Sverige.

Obearbetad enkät om Gavrabarnen

Nästan alla emigranter lyckades uppnå målet med flytten. Det gällde inte bara dem som begav sig till Sverige utan även övriga Europa eller grekiska storstäder. Att emigrera för att skaffa resurser att ge barnen en utbildning visade sig vara framgångsrikt för ett antal familjer.

En föräldrageneration med ofullständig skolgång har påfallande många högutbildade barn. 40 procent av Gavrabarnen har studerat på högskola, en siffra som är högre än för barn till andra grupper av arbetskraftsinvandrare.

Hur det i övrigt gått för Gavrabarnen ligger väl förborgat i en ännu obearbetad enkät.
Gunnar Olofsson hoppas att hans grekiska kollega Despina Tsoukala ska fortsätta arbetet med Gavrabornas livsöden i nästa generation.

Text och bild: Kia Roman